Jag är gitarrist sedan 1979, eller snarare var det då allt började med gitarren när jag fick låna en klassisk nylonsträngad gitarr av min morbror en sommar när jag var 15 år. Jag tyckte gitarren var så "cool" men visste inte ett dugg om hur man spelade på den. Så jag började med att plocka ut kända melodier på den 6:e E-strängen, vilket gick bättre än förväntat och därför gav mersmak. Kanske gick det bättre än jag räknat med p.g.a. att jag spelade pianolektioner via den kommunala musikskolan vid tidpunkten, och hade därför redan hunnit utveckla improvisationstekniken musikaliskt. Piano ja, hur ballt var det jämfört med gitarr, det fanns ju inte direkt någon "solopianist" som fick stå längst fram på scenen och sola med Steinwayflygeln i ett axelband? Efter att ha tragglat en-strängs-rocklåtar ett tag hade jag bestämt mig, nu skulle jag bli en av världens bästa gitarrister - men på elgitarr, som jag inte ens ägde just då.

Mike Oldfield blir min gitarrlärare - 1980

Jag skaffade ett sommarjobb & plockade jordgubbar, och för lönen köpte jag en begagnad sliten "Gibson SG" el-planka. Wow...nu var drömmen på väg att uppfyllas, men bara på väg :-) Nu gällde det att öva, öva & åter öva, det visste jag. Att skaffa en gitarrlärare hade jag inte råd med, och då jag precis gått ut 9:an funkade ju inte kommunala musikskolan längre heller, så jag gick in i en skivaffär och köpte en vinylplatta som hette QE2 som såg ball ut, men någon snubbe som hette Oldfield  för jag hade hört en låt med honom som hette Platinum där han spelade elgitarr på en riktigt skönt sätt. Väl hemma laddade jag skivan och började härma hans gitarrlir. Jag gav mig inte förrän jag kunde spela exakt likadant, sedan gjorde jag likadant med nästa låt på plattan, alla låtar, köpte fler av hans skivor, spelade efter alla låtar - till slut hade jag spelat alla hans gitarrslingor på alla hans plattor vid tillfället, skam den som ger sig. Mike Oldfield som hans fullständiga namn är, blev min privata gitarrlärare, och han vet inte ens om det. Tack för lektionerna Mike!

Van Halen - 1982

"Oh my god", som dom säger, Edward Van Halen's solo Eruption slog total knockout på mig när jag hörde den första gången (det gör den nog än idag t.o.m. med tanke på vilket år han spelade in det). Men, till slut kunde jag spela hela solot och de flesta av alla hans andra riff trots allt, skam den som ger sig. Jag hade dock lite svårt i början med att vänja mig av med Mike's speciella snabba vibrato som jag övat upp, för att köra Edwards nya lite mer rockigare vibraton, men övning ger färdighet. Idag använder jag ibland båda typerna av vibraton i samma solon som en cool grej...

Earth, Wind & Fire - 1983

En dag hörde jag Lets Groove Tonight med den superstora 8-mannagruppen Earth, Wind & Fire, och upptäckte att man kunde spela lite annorlunda på elgitarren, typ lite souligare, lite andra andra tongångar helt enkelt, iväg till skivaffären igen och inhandla en ny "gitarrlärare", ännu en gång.

Carlos Santana - 1984

Behöver jag säga mer? Näe, trodde väl det. Även Carlos har varit  min "gitarrlärare" som sagt. Det kändes lite speciellt när Santana slog igenom på allvar på 2000-talet typ med låten "Maria", en sådär 16-17 år senare, för ingen visste ju knappt vem jag pratade om under alla år innan bland mina musikervänner.

SAGA - 1986

Hemma hos Fredda en kväll, (Fredda hade sökt gitarrist till sitt band via Gula Tidningen och jag fick jobbet) efter en träningssession i replokalen i en källare under en flyktingförläggning i Upplands Väsby, så sa han: "Gosse, du bara måste höra denna låt, helt grym!" Så drog han igång The Flyer med SAGA på sin vinyltallrik, och jag minns än idag hur allt hår på min kropp ställde sig i starblocken redo att kuta 4000 meter häck! Denna typ av gitarrlir som Ian Chrichton i SAGA spelade, hade jag väntat på att få upptäcka sedan 1979, det visste jag direkt när jag hörde låten. Tackar Fredda, jag bränner av SAGA än idag ibland, för att jag inte kan låta bli bara.

Guess what? Jepp, jag gick till skivaffären igen och kom hem med en bunt SAGA-skivor, och spelade efter varje låt tills alla solon satt. Men, denna gång var det inte lika lätt som alla andra gånger tidigare, det var t.o.m. rejält svårt att hinna höra vilka toner Ian spelade bitvis, då han spelade så snabbt & avancerat. Detta löste jag dock genom att spela in låtarna på en Tandberg rullbandspelare, och sedan spela upp dem i halva tempot och öva in solona. Därefter var det bara att förbättra sin snabbhet successivt tills jag kunde spela med Ian i skivans originaltempo, skam den som ger sig. Vid den här tidpunkten kände jag mig faktiskt rätt bra på att lira gitarr och hade t.o.m. börjat arbeta extra som studiogitarrist i Stockholm. Jag kunde t.o.m. unna mig att njuta av känslan och allt det hårda arbete jag lagt ner minns jag. Men denna känsla skulle snabbt gå över visade det sig, den dagen jag hörde Yngwie Malmsteen för första gången...otroligt vad kass jag kände mig över en natt!

Yngwie Malmsteen - 1987

Yngwie upptäckte jag första gången på allvar detta år. Hans gitarrlir på plattan Ricing Force från 1984, alltså släppt 3 år innan jag hörde det första gången (undrar hur insnöad jag var egentligen) var för mycket på alla sätt! Hur kunde man lira så på en gitarr, helt obegripligt - men lika inspirerande för mig. Nu skulle det bli sista gången som jag valde en "gitarrlärare" i skivaffären minns jag att jag tänkte då jag hittade en utmaning som hette duga, och jag valde kanske en av de mest avancerade gitarristerna man kan ge sig på ur en teknisk synvinkel. Fram tills denna dag hade jag dessutom spelat gitarr med endast 3 av 4 fingrar på vänsterhanden, lillfingret hade alltså sovit i 8 års tid eller åkt med som en blindtarm typ - för det var mest i vägen tyckte jag. Ingen hade ju lärt mig hur man tekniskt använder fingrar, plektrum, svajarmar m.m. Jag hade ju lyssnat & kopierat som sagt. Men att försöka spela Yngwie's solon på 3 fingrar, är som att köra Formel 1 på 3 hjul, typ rätt illa upptäckte jag snabbt då varje finger behövs för bl.a. snabbhet. Så, jag tvingades att väcka lilla vickevire från sin törnrosas sömn och det var inte roligt alls. Det var faktiskt som att börja från början 1979, jag fick ändra på flera moment, och börja träna skalor & snabbhet på nytt. Men vad gjorde det, Yngwie var ju med och inspirerade mig och till slut så "satt dom där bara" en dag - hans Neoklassiska skalor, i samma tempo. Den dagen var jag nöjd lovar jag, nu hade jag nått mina drömmars mål, nästan. Jag var kanske inte en av världens bästa gitarrister, men jag kunde spela precis likadant som en av dem. Skam den som ger sig, igen...

Steve Vai - 1990

Minns du att jag nyss hävdade, att det bli sista gången som jag "valde en gitarrlärare" när jag hade hört Yngwie Malmsteen? Då visste jag inte att Steve Vai fanns! Ur min synvinkel sett, är Steve Vai den kanske mest kompetenta gitarrist jag har hört. Så därför är det nog rätt lätt för dig att lista ut att jag fick ett återfall och gick till skivaffären ännu en gång, men vad du inte vet, är att jag inte anser mig ha lyckats kopiera Steve's gitarrspel helt & hållet ännu 15 år senare - så hans spelstil inspirerar mig fortfarande.

Summering - 2005

Jag har visserligen kompletterat min kunskaper genom självstudier via GIT - Guitar Institute of Technology. Jag har även tagit privata gitarrlektioner via jazzgitarrister. Men det som alltid varit roligast och gett mig mest inspiration är ändå att ha spelat till skivor och andra gitarrister. Jag hoppas ändå att jag har en egen unik spelstil (men så klart med inslag av lite Halen, Oldfield, Santana, Malmsteen, Steve Vai m.m.) och lirar gitarr för att det fortfarande är så förbaskat roligt & svårt att låta bli. Jag övar fortfarande 2 timmar varje dag i genomsnitt, har gjort det sedan 1979. Ibland kan jag öva 5 timmar i sträck, speciellt när jag just hört någon ny spännande gitarrist (för dom tar aldrig slut) - då får jag nästan lust att gå till skivaffären igen, även om det numera bara är Steve Vai's plattor jag lirar till då & då sedan ett bra tag. Men, under sena höstkvällar kan nostalgin slå till, och jag går ut i förrådet och gräver bland de gamla "vinylkakorna", och hittar gitarrister jag redan spelat efter som Mike Stern, Al Dimeola, John McLaughlin, George Benson, Allan Holdsworth, Jeff Beck, Steve Hackett, m.fl. Listan kan göras längre, snacka om att det finns många inspirationskällor som sagt.

Nu vet du hur och var ifrån jag har hämtat inspiration till min egen utveckling som gitarrist, genom allt helt enkelt "spela tillsammans" med andra gitarrister på deras skivor. Du kommer att skapa, eller har kanske redan hunnit skapa din egen historia, när det gäller att bli inspirerad & utvecklas som gitarrist. Hur det sker eller skett spelar ju ingen roll, det viktigaste är bara att det sker hela tiden - och skivor är ganska billiga på längre sikt jämfört med en riktig gitarrlärare...

Till sist, skam den som ger sig - de e bara å öva på :-)

Mer info om Playback och mig bakom denna sajt